SLEEPWALKING-NIGHTS: ON WAKING DAYS – FIRST NIGHT

So goodbye, to you, it is a world of beauty,
With cool rivers and groves of green!
At the time of our parting, feelings relented,
With our fresh thoughts also falling ill,
I admitted, that you were beautiful,
And we ended without any luck:
Farewell then, luck, I call on duty,
I enjoy duty too, but it’s weight is heavy.
You laughed, you muse, hearing the noise!
My spirit was willing, but my body was young;
Farewell then, beauty, pleasant for some,
Now comes the good, useful for all;
And wanting the beauty of her falling dust
And speaking courageously and humbled,
Then she will live to her different deadline –
And she speaks her words to stay alive!
But the sun is shining on the windowsill,
A glorious autumn-day, brilliantly happy;
Through the garden of exposed chemistry
Walk gentlemen for their cooling break.
And then, when the coffee is all drunk
And everyone is sat back down at their work
Bonding diligently like the real bees,
Then, maybe, much of a muchness,
The author goes to a secluded room
And at their desk sits down.
They make poetry, whether poetic or not,
And write for art – frenetic as usual.
It can be called simple sophism –
The incentive may well be right –
(I think Darwin calls it atavism!)
But the journey is necessary if not easy.
As the fables teach: do as I say,
And not as I do! Have you heard the sayers!
Of course, life is truly yours every day:
Gifts may come from others: but always see for yourself!!

 

David Scanlon – England – (1963 – )

Strindberg, J.A. (2018) Collected Poems: New Translations: New Translations. The Foolish Poet Press, Wilmslow, Sweden. SLEEPWALKING-NIGHTS: ON WAKING DAYS - FIRST NIGHT. Page Number 18.

Farväl alltså, du, det skönas verld,
Med svala floder och lunder gröna!
I afskedets stund, när känslorna mjukna
Och friska tankarna också sjukna,
Jag medger nödd, att I voren sköna,
Om ock I voren i botten flärd;
Farväl då, flärd;’mig kallar pligten,
Skön den också, men fasligt tung.
Du ler, du Zeus, när du hörde bikten!
Min ande är villig, men min kropp så ung;
Farväl, det sköna, behagligt för några,
Nu kommer nyttan, nyttig för alla;
Och vill det sköna i stoftet falla
Och sig med gagnet ödmjukt besvågra,
Då får det lefva ännu en frist —
Så talar en blifvande utilist!
Men solen skiner på fönstermarkisen,
Härlig höstdag, strålande glad;
Genom trädgårn i blotta chemisen
Vandra herrar till svalkande bad.
Och sedan, när kaffet väl är drucket
Och alla satt sig vid sina stafflin
Att knoga flitigt som riktiga bin,
Då, må vara, hugget som stucket,
Då går författarn på ett afsides rum
Och vid sitt skrifbord sätter sig krum.
Han gör poesi, om ock ej så poetisk,
Och skrifver om konst — som vanligt, frenetisk.
Det kan ju kallas helt enkelt sofism —
Inkonseqvens är kanske det rätta —
(Jag tror att Darwin kallar det atavism!)
Och att utvecklas jemt är icke det lätta.
Nå, fabula docet: gör som jag lär,
Och ej som jag lefver! Har man hört maken!
Ja visst, det din egen lära ju är:
Gif fan personen, men tänk på saken!


August Stindberg – Sweden – (1849 – 1912)

August, J.A. (1884) ‘SÖMNGÅNGARNÄTTER – PÅ VAKNA DAGAR.” Albert Bonniers Förlag: Stockholm. (Första Natten – Page 27)

Work is no longer protected by copyright.

Print Friendly, PDF & Email
This entry was posted in August Strindberg, David Scanlon (Translations), Poetry, Translation and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.